1949 stegade några beslutsamma herrar de få trapporna ned till Café Australia som låg i källarvåningen i ett röda tvåvåningshuset på Strandgatan, mitt emot den nuvarande infarten till Limhamns Småbåtshamn. Ett konstituerande möte för den nya segelklubben, Segelsällskapet Trindeln, skulle avhållas i enskilt rum.
Efter några års distans till kriget hade entusiasmen börjat spira. Herrarna tyckte att Limhamns hamn, där många segel- och motorbåtar hade sina kajplatser, behövde en egen klubb. Skånska Cementaktiebolaget som ägde hamnen, och var det "bruk" kring vilket Limhamn vuxit upp, ställde välvilligt mark till förfogande. Bland herrarna fanns bl.a. Albin Fors som skulle komma att bli en stor eldsjäl för jolleseglingens utveckling i Limhamn. Han skulle få god hjälp av många andra. Inte minst av bröderna Lindahl och framför allt Ove Lindahl, fiskare i Limhamn. Oves snipa "Matilda" var övningsbåt för många juniorer i SST. Med sin seglingsskicklighet, sitt goda sjömanskap, erfarenhet och klokhet kom Ove att ha en hel "flock" ungdomar under sina vingar och lära dem att segla (och även fiska) under 50 och 60-talet.
Klubbens verksamheten började i en liten "bod" belägen i den södra delen av fiskehamnen nära den östra pirarmen. Efter ett par år byggdes ett rejält klubbhus med stora fönster och altan mot hamninloppet. En ny arm fylldes ut med kalksten söder om klubbhuset som bildade en liten lagun (Trindelhamnen) med plats för ca 50 båtar, däribland även Limhamns Sjöscoutkårs flotta.
Förbi "Hoddorna", breplatser, Sigvard Hanssons Båtbyggeri låg SST som för många - unga och gamla - blev en tummelplats för olika aktiviteter som schackspel, pingis, dans, båtbyggeri under de långa vintrarnas väntan på en nya segelsäsonger. Medlemmarna byggde båtar hos Sigvard Hanssons Båtbyggeri och i ladorna däromkring. Allt från Optimistjollar, piratjollar till Folkbåtar och one off båtar. På klubbens juniorbåt "Ulla" monterades trapetser för att det skulle gå lättare att "hänga" ner båten.
Från det att Piratjollarna, som var de första riktiga kappseglingsjollarna, till en början låg vid kajplats under hela säsongen började Ove Lindahl ta upp sin inför varje kappsegling. Snart låg alla jollarna uppe på land före kappseglingar. En slip byggdes så att jollarna kunde ha sin fasta plats på land. I slutet av 1950-talet kom de första dacronseglen och ersatte efterhand bomullsdukarna.
När den årliga "Saltholm Runt" seglingen gick av stapeln var hamnen tom på båtar. Då var det fest. Efteråt serverades ärtsoppa och punch i klubbhuset där sorlet var öronbedövande. Då gicks allt igenom ännu en gång, det som hänt på havet under dagen. Prisutdelning förrättades och stämningen var alltid hög.
Vartannat år anordnade SST Ribersborgskappseglingen och vartannat år var det MYK:s tur. Även denna årliga segling var populär och tömde hamnen på segelbåtar.
Så ca 1960 kom färjan mellan Limhamn och Dragör. Den mottogs med blandade känslor och viss nyfikenhet. Även om de första färjorna inte var så stora så tog de plats. De rörde om bland båtarna. Lugnet var borta. På gott och ont. SST:s medlemmar var tvungna att maka på sig. Färjetrafiken ökade och även storleken på färjorna vilket resulterade i att hamnen började bli trång.
1963 anordnade SST SM för Flying Dutchman som inom klubben blivit en stor klass.
Den nya småbåtshamnen började byggas 1967. Det beslutades att SST och MYK skulle gå samman i Malmö Segelsällskap för att bli en stark klubb vilket också skulle visa sig vara en satsning som skulle komma att lyckas mycket bra. De gamla fina jolletraditionerna har förts vidare till MSS.
