Hoppa till sidans innehåll

Signalmastens historia


  En artikel skriven av Krister "Bajje" Bergman

(foto: Vailet Svahn)

 

MSS stolthet - Signalmasten

 

Varje segelklubb med självaktning måste ha en signalmast. Så var också fallet hos såväl SS Trindeln som MYK när det begav sig i gamla Lustbåtshamnen, och kring denna mast samlades man flera gånger om året i samband med säsongsinvigningar, samt vid större kappseglingsevenemang.

 

När flytten i slutet av 1960-talet till nuvarande hamnen stod för dörren blev mastfrågan akut och budet gick till ”Kungen av Limhamn”, som Limhamnsfiskarena kallade Kecke Mattsson, samt Anund Lindsjö, duktig snickare och ”alltmuligmand”.

Kecke ritade och tillsammans - mestadels i Keckes verkstad på Sveagatan men också i den nya hamnens första mastskjul - tillverkade han och Anund de olika komponenterna. Till Keckes hustru Ingas förfäran fälldes raskt ett helt päronträd med den fullständigt självklara motiveringen, att det krävdes ett hårt träslag till jungfrurna. Dessa svarvades, håltogs och formgavs efter alla konstens regler, varefter de genomgick ett långkok i linolja för att impregneras.

 

Samtidigt pågick ett kvalificerat tiggeri gentemot vår dåtida ”marinfilantrop” Einar Hansen. Ute på varvet i Norra Hamnen hade Kecke länge gått och sneglat på en fin spruce-mast, ursprungligen tillhörande 12:an Princess Svanevit, den enda svenskbyggda 12:an konstruerad efter 1919 års R-regel. Hon beställdes av Erik Åkerlund till KSSS’ 100-årsjubileum 1930, ritades av den kände finlandssvenske konstruktören Gustav Estlander, byggdes på Neglingevarvet och vann redan premiäråret Kungapokalen i Sandhamn. Så småningom köpte Bromsregulators VD Ernhold Lundström henne och döpte om fartyget till Irene.  Som rorsman förekom ofta Nisse Kärfve, pappa till Grete, vår första kvinnliga sekreterare och den som ”styrde skutan” under många år. En annan välkänd profil, Sven Åkerfält,var liksom den kände marinmannen och båtkonstruktören Tore Holm, gastar på Svanevit. Efter att även Einar Hansen ägt 12:an ett tag leveransseglade Sven och Tore henne till Gamleby Varv, varifrån Sven återvände till Malmö och blev en i de ”fyras gäng” hos Einar Hansen på varvet och närmast världsberömd, när han efter Anitras Transatlantic Race klängde runt i alla deltagarnas master för översyn av trissor, block, beslag och haländor. Det finns många skrönor om Nisse, Sven , Estlander och andra dåtida profiler, men det får bli en egen artikel.

 

Den stora hösstormen 1967 ”hjälpte” kanske till i tiggeriet, ty då rasade den stora hallbyggnaden över allt som fanns inne, bl.a. Svanevits mast men också t.ex T 10:an Zephyr, som blev av med 2 m akterskepp och omgående omdöpt till ”Röveny”. Hon är idag återuppstånden och seglas av Redaktör Vailets bror Conny, men det är ju också en helt annan historia.

 

Keckes ansträngningar gav resultat: Svanevit-masten blev vår nya signalmasts undermast medan såväl toppstång som gaffel och rå kom från skonaren Cinderella, Einar Hansens vackra båt som låg på boj mitt i Norra Hamnen. Hon skänktes sedermera till Kryssarklubben, tillsammans med ett rundhänt underhålls-apanage, och seglar nu under namnet Gratia.

 

I ursprungligt skick saknades märsen och  masten var ”sammanbyggd”, så för att underhålla den måste vi ha Tobi-consult och hans kran för att fälla hela paketet.

 

Efter några år hade vi slitit ut Anund och in på scen kliver Harry Hartman, slöjdlärare på Mellanhedskolan och händig med hyvel och trä.

 

Harry tillverkar märsen år 1994 men den blir inte monterad och fortfarande måste  masten fällas för underhåll med några års mellanrum. Framför allt fallornas klapper sliter hårt på lacken och svartträ börjar uppträda, men även den ursprungliga nagelbänken runt masten ger fuktskador, samtidigt som Harry för en alltmer ojämn kamp mot förfallet.

 

F.d. MSS ordföranden Bent Bonrud-Arnesen kommer hösten 1995 upp med den briljanta idén att bilda ett ”Maste-laug” av frivilliga klubbmedlemmar som under vinterhalvåret tar sig an skötseln av klubb-klenoden.  Det står nämligen nu, efter  många internationella regattor med tillhörande utländska besökare, klart för oss MSS:are, att vår mast saknar  sin like, åtminstone i Europa. M.a.o. finns det all anledning att vårda den väl.

 

 Från att ha varit en ensam mans slit är vi nu någonstans mellan 5 och 16 man som ses en gång i veckan under vinterhalvårt för att med sandpapper, lack och div annat gå över koffernaglar, nagelbänkar, gaffel och rå.

 

Bland de frivilliga framträder ganska snart Rikard Wissing som den kunnige, intresserade och envetne, och han initierar, efter att Kecke fört in honom i tidskriften Longitudes förtrollade värld, en ny ombyggnad där vi, med märsen som plattform, skall kunna plocka ner alla spiror inkl toppstången för hand. Så gick det till på den gamla segelskute-tiden, och så blev det också i tid för säsongsinvgningen 1996.  Idag räcker det med att en man i båtmansstol hissas upp till märsen för att skära i ett fall, varefter vi från marken lyfter toppen ur sitt spår och sedan firar ner den till marken. Rån lossas också från märsen och sänks ner i sina toppläntor, medan gaffeln sätts och bärgas från marken med hjälp av klo- och pikefallorna.

 

Nu hade ju underhållet blivit överkomligt och nöjsamt (en och annan Danmarks-resenär hade också vett att få med sig en kasse bajer). Icke desto mindre behövde undermasten sin tillsyn också, och hösten 1998, då vi ändå bestämt att ta ner den, upptäcktes en allvarlig röta i roten, huvudsakligen orsakad av den genomgående bult som låst nagelbänken vid masten. Stort pådrag iscensattes inte minst efter lika fin spruce, och Jan Lindberg lyckade i den lilla silverstaden Sala komma över ett prima parti om 16 lpm för  9.000:-, vilket är detsamma som 27.000:- per kubikm.

Den vintern gick till att torka ut, såga bort, hyvla till, passa in och limma fast 5 meters paneler. Ett stort och skickligt genomfört jobb, där förutom Rikard även Lars-Åke Andersson bidrog med stort kunnande, såväl teoretiskt som praktiskt.

 

Ingenting, hur välgjort det än är, varar dock för evigt. Lagom när gänget pustat ut och kunde beskåda den nyreparerade och nylackade undermasten, tog någon lite oförsiktigt i en av bardunerna som nästan gick mitt av! Det visade sig att fukt trängt in under bänslingen och efterhand orsakat rostangrepp. Med tanke på att hela paketet stagas upp av de 4 bardunerna på var sida jämte förstaget fanns det anledning till oro!

Via goda kontakter, Krister Ahlkvist och Kone-hissar, kom vi i besittning av drygt 150 m galvaniserad wire som skulle kapas till, oljas in, dukkläds, benslas med märling och lappsalvas. Ett kletigt och långsamt jobb, där vi inte kunde vara mer än två man åt gången. Arbetet att byta den stående riggen har tagit 5 vintrar, och de nya bardunerna kom på i våras 2009, och till denna högtidlighet krävdes det självfallet att samtliga jungfrur också var renskrapade och nylackerade! Vi passade även på att gå över märsen och alla dess utsatta trä-fogar.

 Vår rekvisitör Claes Tvingstedt meddelar följande volymer: 5 kvm linneduk revs i 5cm breda remsor som sedan lindades runt wiren och inoljades. Samtidigt köptes det in 2200 lpm tjärad märling att bänsla wiren med. Den färdigbänslade wiren ströks därefter med en blandning av trätjära och terpentin, 50/50, utom 4:e och sista gången då det blev ren trätjära. Arbetet har sålunda pågått från hösten 2004 till våren 2009!

 

I samband med nytt nationellt flaggreglemente sökte vi 2001 bidrag hos Malmö

Planterings- och Försköningsförening för att kunna belysa masten och därmed ha nationsflaggan hissad dygnet runt. Från Föreningen fick vi SEK 35.000:-, och till invigningen våren 2002 kunde vi slå på strålkastarna.  Ännu en gång var Rikard primus motor.

 

Kostnaderna för det löpande underhållet i form av sandpapper, lack och mtrl till de olika renoveringsprojekten  står MSS:s stödförening MYK för, men det betyder på intet sätt att Mastelaget måste bemannas av MYK-medlemmar. Tvärtom, också med tanke på MYK-medlemmarnas stigande ålder, är det ytterligt angeläget att alla MSS-medlemmar med lite intresse för sjömaning, gamla tiders skick och bruk, mm, ansluter sig till Mastelaget så att vi får fört kunskaper och tradition vidare. Alternativet att ”lämna bort” underhållet” är sannolikt vare sig emotionellt eller ekonomiskt en väg vi tror på. Beträffande MYK, dess bakgrund och nuvarande syfte kan jag rekommendera min artikel i MSS-nytt nr 1 från 2003.

 

Jag har gjort mitt bästa för att kontrollera härstamning och årtal och hoppas därför Ni kära läsare kan överse med ev småfel. Storyn i stort går jag i god för hälsar Krister och hoppas vi ses vid masten 1/5 2010, vilket på ett år när innebär 40-årsjubileum! Skall jag lägga fram en teckningslista för intressenter till Mastlaget?

 

Krister "Bajje" Bergman (December 2009)

Uppdaterad: 08 JUN 2016 02:29
Skribent: Vailet Svahn

Postadress:
Malmö Segel Sällskap - Segling
Bryggövägen 1
21612 Limhamn

Besöksadress:
Bryggövägen 1
21612 Limhamn

Kontakt:
Tel: +46 40154448
E-post: This is a mailto link

Se all info